Har du hört ledmotivet till den tecknade serien En cell-sam historia?
"Livet, livet, livet livet, se vad livet ger, ger oss av tiden sin egen rytm, i den värld vi lever, andas lyssnar och ser".
Fundera en stund på vad det stycket betyder för dig. Jämför din känsla med när du precis har satt dig på tåget, efter morgonens bestyr och lämning av barn, och får höra att det är ett signalfel som gör att du missar det inbokade morgonmötet.
För ungefär ett år sedan började en ny resa för mig, början på slutet av en över tio år lång resa. En grov överslagsräkning berättar att jag har spenderat nästan ett kalenderår pendlande till och från jobbet. Under den tiden har jag hunnit med att byta arbetsgivare fyra gånger, varav lejonparten av tiden som konsult. Jag har också gift mig och fått fyra barn. Med tiden gick det upp för mig att jag under vardagarna spenderade mer tid på resa än med mina barn.
Jag, pendlare #
En typisk dag för mig som pendlare börjar med att jag stiger upp för trött, eftersom att nedvarvningen börjat för sent dagen innan. Därefter dags att slänga i sig frukost under konstant tjat på barnen att mata sig själva. Tjatet tycks nödvändigt eftersom att de inte har någon tågtid att passa. Däremot påpekar de mer än gärna hur rörigt det är varenda morgon för att pappa har så bråttom. Efter att halvsprungit och lämnat på (för)skola så tar jag cykeln för att nätt och jämnt hinna till tåget. Så här ser det ut nästan varje dag.
Jag reser med tåg och alltid med brusreducerande hörlurar. När väl pulsen lagt sig en aning, så tar jag skydd i en värld där övriga pendlare inte kan nå mig. Jag avskärmar mig så mycket jag kan med datorn uppslagen i knät och med musik i hörlurarna. Jag upplever resan, i min egen lilla värld, som en av höjdpunkterna under dagen. Det är min egentid. Vad jag som pendlare inte tycks begripa, är att det jag egentligen vill åt är möjligheten att andas ut.
När jag kommer fram till kontoret så börjar ofta kontorsarbetet med att ta vid där skärmen slogs igen på tåget. Det är inte ovanligt att jag medvetet har lämnat en tydlig brytpunkt, som att programmet inte kompilerar eller ett enhetstest som inte går igenom. Egentligen har alltså arbetsdagen redan börjat på tåget. Pendlingen är ett utrymme och marginaler för att minska stressen under resterande arbetsdag på kontoret. Det resulterar också i att en arbetsdag ofta är längre än åtta timmar.
Jag använder sällan brusreducerande hörlurar på kontoret, trots att jag upplever att höga diskussioner påverkar mig kognitivt negativt. Den huvudsakliga anledningen till att jag inte avskärmar mig är för att jag trivs med att jobba tillsammans med andra för att förstå och lösa problem. Jag tycker om att kunna ställa mig vid en whiteboard tillsammans med kollegor för att få en gemensam, tydlig bild av ett problem och därifrån forma en plan att utgå från. Priset för att ständigt vara en del av en obruten ström av information, mer eller mindre frivilligt, är att arbete ekar i huvudet även utanför arbetstid.
Efter att ha stressat till tåget, där jag försöker avsluta några arbetsuppgifter, så kommer jag äntligen hem. Väl hemma upptäcker jag att jag har missat middagen med familjen och att det snart är dags för läggning av barnen. Jag försöker hinna med lite lek och bus innan det blir tjafs med barnen om att äta ordentlig middag istället för ett extra kvällsmål. Därefter är det läsning av böcker, följt av rännande i och ur sängen. När barnen väl somnar är jag helt slut.
Jag, remote #
När jag började arbeta för min nuvarande arbetsgivare fick jag möjlighet att jobba på distans från hemort, att jobba remote. Nu efter ett år vill jag dela med mig av mina erfarenheter och hur jag idag förespråkar att fördelarna för arbete remote övertrumfar nackdelarna, som välmående och personlig frihet. I nästa del berättar jag om min upplevelse av att jobba på distans, i synnerhet om samarbetsformen som kallas Remote-First.